Idag var det så dags för läkarbesöket. Fy f-n va jag varit nervös. Inatt sov jag knappt en blund. Läkaren var försenad - förstås. De extra tio minuterna var som skärselden.
Anders ställde (som han alltid brukar ❤️) förstås upp och kom med mig till läkaren. Hon, läkaren alltså, var mycket sympatisk. Hon frågade en massa frågor om Knölen. Sen berättade hon att de inte kunnat fastställa vad som lymfkörteln (det va tydligen en sån) innehöll- men att magnetröntgen INTE hittat någon fler förstorad körtel i hals-nackregionen! Och det, påpekade hon flera gånger, var verkligt positivt. Kan hända denna eländiga knöl var inflammerad och därför svullen. Det får jag aldrig veta.
Men för att säkerställa att allt är lugnt (just nu i alla fall) ska de ännu kolla mig på fredag.
Säg vad ni vill, men nog är specialsjukvården snabb ibland.
Om jag hittar nya knölar får jag dessutom vända mig direkt dit. Men nu ska jag nog börja hoppas igen - på en ny frisk dag!
onsdag 23 november 2016
lördag 19 november 2016
På djupet
Så var det dags igen. För sex veckor sen uppfylldes min dröm, jag hade klarat av examen för djurskötare, fått arbetskontrakt och trivdes som fisken i vattnet.
Vet inte varför, men tycks vara så att jag alltid ska ha extra bagage att bära på. Kanske det bara är jag som tycker så, men jag tycker att jag haft nog med motgångar i mitt 51-åriga liv.
För tre veckor sedan märkte jag en KNÖL, eller snarare ärta, på mitt nyckelben. På jobbet, när jag klädde om mig efter arbetsdagens slut, fanns den bara där. Ringde genast följande dag till sjukhuset (som tur va har vi rätt att besöka privatmottagning som anställningsförmån). Tid fick jag följande morgon till vår egenläkare, som konstaterade att det nog säkert är en fettknöl, men ville ändå skicka mig vidare till kirurgen. Och inom privatsektorn går det undan, bara två timmar senare ligger jag på operationsbordet för att slippa fettknölen. Allt bra så långt, tills kirurgen säger till sköterskan att i alla fall ta fram en burk med formalin. Knölen ska nog undrsökas av patologen föe säkerhets skull. Min värld rämnade.
Efter aderton dagar av väntan ringer de då från Tyks. Jag borde komma på magnetröntgen, asap, typ imorgon! Och dessutom beklagar sig sköterskan att det inte finns en enda ledig till till läkare förrän nästa vecka.
Så nu måste jag bara vänta. Och vänta. Och vänta tills nästa vecka, på domen.
Jag tänkte blogga om min resa, dela mina tankar, allt mellan hopp och förtvivlan. Just idag är jag nog mest fylld av det senare.
Vet inte varför, men tycks vara så att jag alltid ska ha extra bagage att bära på. Kanske det bara är jag som tycker så, men jag tycker att jag haft nog med motgångar i mitt 51-åriga liv.
För tre veckor sedan märkte jag en KNÖL, eller snarare ärta, på mitt nyckelben. På jobbet, när jag klädde om mig efter arbetsdagens slut, fanns den bara där. Ringde genast följande dag till sjukhuset (som tur va har vi rätt att besöka privatmottagning som anställningsförmån). Tid fick jag följande morgon till vår egenläkare, som konstaterade att det nog säkert är en fettknöl, men ville ändå skicka mig vidare till kirurgen. Och inom privatsektorn går det undan, bara två timmar senare ligger jag på operationsbordet för att slippa fettknölen. Allt bra så långt, tills kirurgen säger till sköterskan att i alla fall ta fram en burk med formalin. Knölen ska nog undrsökas av patologen föe säkerhets skull. Min värld rämnade.
Efter aderton dagar av väntan ringer de då från Tyks. Jag borde komma på magnetröntgen, asap, typ imorgon! Och dessutom beklagar sig sköterskan att det inte finns en enda ledig till till läkare förrän nästa vecka.
Så nu måste jag bara vänta. Och vänta. Och vänta tills nästa vecka, på domen.
Jag tänkte blogga om min resa, dela mina tankar, allt mellan hopp och förtvivlan. Just idag är jag nog mest fylld av det senare.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)